Samkväm jobbar med rörelsen och det som ligger där i. Vägen från idé till presentation och tillbaka igen. Samkväm har sitt fokus i processen.
Utställningen tar avstamp i konstnärligt plattformsbyggande som mentalitet. Om hur konstnärer använder sig av kollektivet som en utgångspunkt och/eller del av sitt arbete; som en strategi och som en möjlighet. Projektet undersöker den konstnärliga rörelsen. Samkväm belyser samarbete mellan konstnärer men också mellan konstnären och den övriga konstsektorn/samhället. En viktig utgångspunkt i Samkväm är konsten som metod och konsten som en arbetsplats där samhälleliga skeenden kan belysas.
Projektet består av en utställning med en ständigt pågående programverksamhet. Projektet är rörligt även inne i institutionen Bildmuseet. Samkväm jobbar med processen och ser den som en del av resultatet. Exempelvis produceras utställningens katalog under utställningen, som en del av skeendet och inte något som är färdigt inför öppnandet.
Konstverk / av:
Hårdare psykisk press / Matti Kallioinen
Sex och politik – två kosmiska anus / Johan Malmström, Annika Drougge
Det generella kontoret / Tobias Sjödin
A brief history of sitting on cushions and such on the floors of art exibitions / Peter Thörneby
Hon sa ett hon sa tu / Karin Persson
Blå klotter – Personal red tape / Anna-Lena Lundmark
Utställningen sammanställd av: Anna-Lena Lundmark
Konstnärerna är alla födda mellan 1963–75. Tre av deltagarna i Samkväm är f.d studenter vid Konsthögskolan i Umeå; Peter Thörneby, Karin Persson och Anna-Lena Lundmark.
Matti Kallioinen
Matti Kallionen
Hårdare psykisk press
För att intensifiera upplevelsen av mina verk, både för mig själv och för betraktaren, har jag på senare tid gjort installationer där jag byggt in mig själv och andra i olika slags objekt och anordningar. Min intention har varit att lösa upp mig själv i bilden och samtidigt att rent konkret ge bilden ”liv”. Eller kanske snarare ett medvetande, med kapacitet att konfrontera betraktaren, reflektera och utvecklas utifrån sina erfarenheter.
Allvarliga upplevelser är inget man som ”duktig individ” navigerar sig fram till med sin fria vilja och goda smak. Dessa bilder och tankar hemsöker oss, vi kan inte smälta, och försöker kanske till och med förtränga dem. Vi spelar ett virrvarr av olika spel som går kors och tvärs genom varandra och som med sina väsensskilda belöningssystem trasar sönder vyn över såväl tid som rum.
Hemsökt och splittrad tvingas man leka sin egen konst från insidan, och hoppas att hjärnorna ljuger ihop marken innan man sätter ner foten.
Matti Kallonien
Anna-Lena Lundmark
Anna-Lena Lundmark
Blå klotter / Personal Red Tape
Jag är nyfiken och vill lära mig mer, det är hela grundförutsättningen för detta verk. Det är dessutom ett konstverk där jag valt ämne på ren lustprincip – alltså sådant som jag själv är nyfiken på, sådant som jag aktivt vill fundera mera på, allt i relation till konst. Rent konkret inleder jag ett antal enskilda samtal via e-post med fyra människor med utgångspunkt i varsina teman. Diskussionsämnen är sådana som ligger nära den inbjudne och bildar punkter där våra samtal startar. Samtalen kommer att kunna läsas allteftersom de växer fram på Samkväms anslagstavla och senare som en del av utställningens dokumentation.
Att få delta i samtal med människor som vet något, som är intresserade av det dom vet, som kan och även törs ifrågasätta andras åsikter utan att fördöma hela ens tankesystem är sådana människor som jag är intresserad av att föra samtala med i detta verk.
Jag tänker på så många gånger man försvarar sig utifrån redan formulerade koncept, mentala vägar som man redan har rest minst 100 gånger. Det är mycket troligt att det ibland är det enda möjliga sättet men jag är inte säker på att det är en särskilt effektiv mental strategi att lära sig något nytt genom. Min förhoppning är att få komma till vägs ände och spana efter nya svängar, kanske i sitt eget sinne lägga ny mark under sina fötter. Jag misstänker att detta förutsätter en möjlighet att kunna vara ”svag”, svag i bemärkelsen inte färdigformulerad, inte veta i sten, att tveka ändra sig och kanske lägga till allt eftersom. Detta i en begreppsvärld som ständigt rör på sig, glider och vänder.
Blå klotter / Personal Red Tape är ett verk som snarare vill belysa ett sätt att navigera och att ge alternativa tänktheter hellre än så-här-är-det-svar för annat än det som eventuellt är absolut just nu!
Samtal på följande ämnen uppstår i samverkan med;
Konstnärlig periferi? | Agneta Andersson, konstnär, Kiruna, utbildningsansv. konstlinjen, Malmfältens Fhs Migration | Jon Brunberg, konstnär, Berlin, brunberg.x-i.net
Demokrati | Johnny Ewald, konstnär, Höganäs, ordförande i Konstnärernas Riksorganisation
Konstens tillgänglighet/Pedagogik | Kristina Möster Nilsson, konstpedagog vid Sveriges konstföreningar, Malmö
Anna-Lena Lundmark
Johan Malmström, Annika Drougge
Annica Drougge, Johan Malmstöm
Social gravitation
Enligt teorin om attraktionskraften är allt det som isolerar
människorna från varandra moraliskt förkastligt och allt det
som för människorna närmare varandra moraliskt riktigt.
(Ur Le Nouveau Monde Amoureux av Charles Fourier)
Det är vår civilisations rädsla för dumhet och avvikande som drar till sig mental ohälsa och förorenar passionsserierna med dåliga aromer. I själva verket är det avvikelserna som stärker samhörigheten mellan människor och utgör en bro mellan kärleksformernas serier. Attraktionskraften öppnar dörrar mot det sunt irrationella och det anarkistiskt experimentella. Vi är inte ens oss själva, vi är både och, och varken eller. Attraktionskraften visar vägen till total identifikation och androgynitet. Den ger oss möjlighet att koppla samman början och slutet, det medvetna och det omedvetna.
Två kosmiska anus.
Johan Malmström, Annika Drougge
Karin Persson
Karin Persson
Hon sa ett hon sa tu
Ole dole doff kink. Eh nej föresten. Äppel päppel pirum parum. Kanske inte den. Kalle Anka skulle gå på bio hur många minuter kom han för sent? 5! nej 8! Vänta lite nu, jag börjar om. Ene mene ming mang miso sebedej sebedo lane koff koffe lane binke kuckeli kaka ärtan pärtan ellen dellen du kråkan satt på tallegren häck väck vällingsäck hon sa ett hon sa tu binke bane hur många minuter kom han för sent luntan tuntan semilimaka kuckeli kaka kling klang åse dåse aje vaje elle belle bi du slapp ut lane koff piff paff puff du slapp snipp snapp snute ole dole doff
Karin Persson
Tobias Sjödin
Tobias Sjödin
Det generella kontoret
När jag inledde projektet insåg jag hur kortlivat detta ”utseende” är. En dator ersätts av en ny modell, på vissa arbetsplatser efter bara åtta månader. Jag lade också märke till att datorerna i hög grad påverkar miljön där de är placerade med enorma mängder kablar och anslutningar. Datorernas design tillsammans med operativsystemens utformning talar om ett slags renhet, ett utopiskt tillstånd med rena linjer och ytor, verkligheten i rummet blir något helt annat. Därför är det kaos som uppstår omkring apparaterna paradoxalt och det blir tydligt hur svårt det är att passa in maskinvara och framför allt anslutningar till dessa. Kablar till elnät och nätverk växer ut i rummet och blir svårhanterligt. Kontorets huvudsakliga aktivitet äger rum någon annanstans än i rummet och den yttre miljön utformas efter maskinernas placering. Skärmar och hårddiskar återfinns på centrala platser i rummet men det andra, tillbehör och möblemang placeras ut på ett sätt som verkar slumpmässigt.
Om bilderna är svåra att platsbestämma så är det desto lättare att placera in dem i tid. Med utgångspunkt från maskinernas design och färg kan man tidsbestämma dem med några månaders marginal. Det kanske är just detta som blir unikt till sist.
Tobias Sjödin
Peter Thörneby
Peter Thörneby
A Brief History Of Sitting On Cushions And Such On The Floors Of Art Exhibitions
Så många utställningar, framför allt under nittiotalet, kritiserades för att de bara var aktiverade, fungerande, under öppningskvällen. Konsten var interaktionen mellan besökarna och allt det där, och gallerierna eller institutionerna var därför under resten av utställningstiden bara rum fyllda med rester, som inte hade någon funktion längre, när det nästan inte var några människor där. Man kunde få känslan av att precis ha missat nåt (eller kommit för tidigt), att man hamnat i en halvt färdigstädad festlokal, eller kanske mitt i förberedelserna inför ett möte av nåt slag.
I alla fall, de där rummen med objekt och miljöer vars funktion förlorat sin mening kanske snarare var någon form av nya platser som inte var till för att vare sig vara med i ett socialt skeende i eller att titta på utställda konstverk i. En slags nya rum som befann sig mellan olika funktioner, som ingen försökte formulera ett nytt användningsområde för. Områden av outnyttjad potential. Som när nåt kalas är slut och någon som legat under ett bord och sovit är ensam kvar och vaknar och har glömt vad allt var, att det var en fest och vad alla bord och stolar och serpentiner skulle användas till.
Det är i det ögonblick som en ny plats börjar formuleras eller skapas som den är viktigast, för det är bara då, innan det blir fastlagt vad den skall användas till, innan ett nytt regelsystem börjar formas, som den är ny, och nya platser är nödvändiga för att nya idéer skall kunna tänkas, röra sig fritt utan att behöva förhålla sig till de gamla platsernas ramar.
Peter Thörneby
