Dayanita Singh / En fotografs äventyr, Vy från utställningen, Bildmuseet 2012-2013
Dayanita Singh / En fotografs äventyr, Vy från utställningen, Bildmuseet 2012-2013
Dayanita Singh / En fotografs äventyr, Vy från utställningen, Bildmuseet 2012-2013
Dayanita Singh / En fotografs äventyr, Vy från utställningen, Bildmuseet 2012-2013
Dayanita Singh är en av Indiens mest framstående fotografer. Nu visas hennes magiska bildberättelser i en omfattande separatutställning på Bildmuseet - den första större presentationen av hennes arbete i Norden.
Experimenterande och gränsöverskridande har Dayanita Singh rört sig mellan dokumentärfotografi och samtida konst och utmanat tankar om fotografi och berättande. Hon ser med nyfiken blick på det välkända och vardagliga. Hennes visuella essäer karaktäriseras av poesi och lekfullhet i kombination med djupaste allvar. En fotografs äventyr visar verk från de senaste tolv åren: drömlika landskap, stads- och industrimiljöer i fyrverkerier av färg tillsammans med varsamma svartvita bilder av människor och interiörer, som de uppmärksammade porträtten av indiska över- och medelklassfamiljer, och hennes allra senaste projekt File Room.
En fråga som är central för Dayanita Singh, och som hon ständigt återkommit till är: Vad kan en fotograf i Indien fånga på bild annat än katastrofer eller det exotiska? Hon har i sitt konstnärskap konsekvent ifrågasatt medie- och schablonbilderna av Indien. Hon har insisterat på att fotografi är ett subjektivt uttryck, ett individuellt projekt, och inte något nationellt, köns- eller kulturspecifikt. Genom utställningens många verk kan man följa hur hennes relation till det fotografiska mediet har utvecklats över tid. Med stark integritet och ett utforskande förhållningsätt har hon utvecklat ett eget språk och visuellt uttryck. Att presentera sina bilder i bokform är sedan länge också en integrerad del av hennes konstnärliga praktik.
Dayanita Singh (f. 1961) bor och arbetar i New Delhi. Hennes bilder har ställts ut på Serpentine Gallery i London, Centre Pompidou i Paris och Venedigbiennalen. Tillsammans med Ai Weiwei, Romuald Karmakar och Santu Mofokeng har hon bjudits in att representera Tyskland i den nationella paviljongen på Venedigbiennalen 2013.
Utställningen Dayanita Singh / The Adventures of a Photographer är kuraterad av Katarina Pierre, museichef Bildmuseet. Assisterande kurator: Polly Yassin.
Dayanita Singh / En fotografs äventyr visas på Bildmuseet 14 oktober 2012 - 13 januari 2013. Här följer en presentation av konstnären.Efter studier på International Center of Photography (ICP) i New York i arbetade Dayanita Singh först med fotojournalistik. Hon beskriver hur hon återvände till Indien med idéer om att förändra världen.
"I started photographing all the desperate social situations of India, naively believing that my photographs could make a difference to, let's say, the lives of prostitutes with AIDS. But Meherunisssa, the child prostitute I photographed over 2 years, died anyway. The photographs were published extensively, but after some years I felt I could not go on earning a living from the distress of others."
Det tog henne några år att inse att hon inte var bekväm med att arbeta som fotojournalist. Hon vände då kameran mot sin egen värld och började porträttera sina vänner och deras familjer, vilket utvecklades till ett mångårigt projekt och i verken Ladies of Calcutta, Bombay Portraits, Allahabad Series och boken Privacy.
En annan vändpunkt var mötet med Mona Ahmed som resulterade i Myself Mona Ahmed, en blandning av biografi, självbiografi och fiktion. Det var Mona Ahmeds vägran att utgöra ämnet för ett fotojournalistiskt projekt som fick Dayanita Singh att skapa en annan typ av berättelse. Boken väver samman fotografi och text i berättelsen om ett liv, en historia om en resa inåt och en relation mer än ett redovisande av en annan social verklighet och sexuell identitet.
Dayanita Singhs senare fotografiska arbeten kan beskrivas som noveller eller som poesi. Hon är mer intresserad av att gestalta ett tillstånd, en stämning eller en känsla än att återge en specifik plats eller händelse. Berättandet är öppet och inbjuder oss som betraktare att själva fullfölja historien genom våra associationer, minnen och erfarenheter. Hon kan återbruka en och samma bild i nya sammanhang och kombinationer och skapar på så sätt nya berättelser över tid.
Hon arbetar mycket precist med komposition, pauser, rytm och frasering i sitt berättande och beskriver hur litteraturen och musiken format hennes tankar kring fotografi. Hon fascineras av skrivandet och av hur författare närmar sig verkligheten, hur de beskriver skeenden men också hur de väljer att utelämna delar och skapa luckor eller pauser i berättelsen. Dayanita Singh söker ständigt nya vägar att utveckla sin fotografiska praktik och utforskar då gärna gränserna gentemot andra konstnärliga genrer.
"I am very interested in how far one can push photography and the overlap it has with literature. The kind of photography I am interested in needs to look to the other forms now; to cinema, to literature, to music, to create something more."
Utställningens titel En fotografs äventyr (Bildmuseet 14 oktober 2012 - 13 januari 2013) är hämtad från en essä i Italo Calvinos Difficult Loves, en text som fungerat som en viktig inspiration för Dayanita Singhs arbete. Ett annat konkret exempel på hennes ständigt pågående dialog med litteraturen är verket Museum of Innocence som tillkommit som ett direkt svar på Orhan Pamuks roman med samma namn. File Room, hennes allra senaste projekt, är en hyllning till papperet. Som analog fotograf och bokmakare har hon ett speciellt förhållande till papper. File Room är ett arkiv över arkiv, ett projekt som uppehåller sig vid papperet som symbol för ett samhälles försök att minnas.
Dayanita Singh / En fotografs äventyr visas på bildmuseet 14 oktober 2012 - 13 januari 2013. Här följer en kort presentation av de fotografiska serier som ingår i utställningen.
Myself Mona Ahmed (1990-2000)
1989 fick Dayanita Singh i uppdrag av London Times att skildra hijras i Indien, ett tredje kön utan juridiska rättigheter. Det var här hon mötte Mona Ahmed som blev hennes modell, vän och förtrogna under många år. Även om Mona till en början gick med på att fotograferas så ändrade hon senare sitt beslut av rädsla för hur hennes familj skulle reagera på bilderna - och hon bad Dayanita att ge henne filmen för att förstöra den. Det gjorde hon men fortsatte ändå att följa Mona under tretton år och publicerade slutligen bilderna i samarbete med Mona i boken Myself Mona Ahmed. Boken innehåller fotografier och en självbiografisk text skriven av Mona som blandar verklighet och fiktion i form av hennes korrespondens med bokens schweiziske förläggare.
I am as I am (1999)
I am as I am markerar Dayanita Singhs övergång från fotojournalistik till ett mer personligt förhållningssätt till fotografi. I am as I am skildrar livet i en ashram i Benares; en hinduisk klostermiljö där dagarna ägnas åt studier, meditation, lek och arbete. Flickorna som hon avbildat går inte utanför sitt ashram förrän de uppnått den ålder när de bestämmer sig för om de vill stanna och leva resten av livet i försakelse av den materiella världen.
Benares har blivit en ikon för det hinduiska Indien. Staden är känd som pilgrimsmål och för de religiösa likbränningar som äger rum på stränderna längs Ganges. Men det tema som Dayanita Singh väljer att fotografera visar ett annat Benares, en privat och skyddad miljö som står i skarp kontrast till stadens offentliga karaktär, en kvinnlig ashram, en paradox i sig, en avskalad och avklarnad miljö som hon är personligen bekant med. En av hennes mest kända bilder ingår i denna serie. Den visar en flicka som verkar sväva, flyta viktlös i luften.
Ladies of Calcutta (1997-2002)
Bombay Portraits (2002)
Allahabad Series (2000)
Efter att under några år ha dokumenterat fattigdomen i sitt hemland övergick Dayanita Singh till att fotografera den värld som hon själv kom ifrån, Indiens välbeställda medelklass. På eget initiativ och ibland på uppdrag började hon fotografera vänner och vänners vänner och skapade så ett porträtt av ett annat samhälle. Hon ger oss tillträde till en sluten värld som präglas av tät familjesammanhållning. Människorna framställs som de själva vill se sig, i sina utsökt inredda hem, omgivna av sina ägodelar. Men det outsagda säger mer än det tydligt uttalade. Stämningar, relationer och känslor förmedlas i en ögonblicksbild. Kultur, tradition och ålder antyds genom kvinnornas sätt att posera, de kläder de bär, hur de bär sina kläder, hur de möblerat sina rum och bilderna på väggarna.
Vid en viss tidpunkt i arbetet insåg hon att även utan människor var rummen befolkade, befolkade av tidigare generationer. Hon började porträttera interiörer utan människor men med spår av dem som en gång levt där.
"I realized that I could make portraits without a person in it. I started to make photographs of spaces witout human beings, yet peopled by the unseen generations who had lived there before. Very soon I was consumed by this seeming emptiness: beds of those who had passed away, but that were still made everyday, beds turned into shrines with photos and sandals on them, and of course the beds of the living, but without their physical presence."
Dayanita Singh började fotografera sina vänner i Bombay och Calcutta. När utställningen med dessa verk öppnade i Calcutta på Stephen Court i januari 2008 samlades vänner och bekanta. Som tack för att de öppnat sina hem för henne lät hon de som medverkat ta med sig sina porträtt från utställningen tills utställningsrummet var helt tömt. Boken Privacy utgör en inledande fas i detta mångåriga projekt.
Intrior Landscapes (2005)
Interior Landscapes är ett projekt som Dayanita Singh utvecklat i dialog med vännen och författaren Aveek Sen i Calcutta. Hon hade just avslutat en utställning med landskapsfotografier men upplevde att något saknades. Tjugo år tidigare hade hon fotograferat patienter på en psykiatrisk vårdavdelning men beslutat att inte använda bilderna därför att hon upplevde dem som alltför utlämnande. Nu kombinerade hon de två fotoserierna och skapade så en ny berättelse.
Go Away Closer (2007)
Go Away Closer är en novell utan ord. Den uppehåller sig vid en rad motsatspar: intimitet och avskildhet, närvaro och frånvaro, verklighet och dröm. Dayanita Singh omfamnar dessa paradoxer och låter betraktaren läsa in sin egen livshistoria. Hon gör också en koppling mellan personliga förluster och en kollektiv sorg, en sorg som också kommer ur förlorade traditioner i spåren av ett samhälle i förändring.
Hon beskriver Go Away Closer som en avgörande vändpunkt för henne. Serien markerar en rörelse bort från dokumentärfotografin. För första gången arbetade hon med ett projekt utan dokumentära ambitioner, som i stället utgick ifrån en känsla. En utgångspunkt för serien var fotografiet med flickan på sängen som hos henne väckte känslor av uppbrott, minnen och saknad - stämningslägen som inte kan definieras som specifikt indiska. Dayanita Singh insåg att hon var författaren som kontrollerade berättelsen och att språket, fotografiet, var ett universellt språk som också var hennes.
Sent a Letter (2008)
Under några år har Dayanita Singh skapat fotografiska dagböcker från sina resor i Indien. Varje bok är gjord med en speciell person i åtanke, antingen någon som hon gjort resan tillsammans med eller någon som funnits med henne i tanken under hennes resor på egen hand. Dagböckerna finns i två handgjorda kopior, en som hon själv behållit (hon kallar serien sitt köksmuseum) och en för den vän som den gjordes för.
Publikationen Sent a Letter i form av en tygklädd box, omfattar sju av dessa dagböcker samt ett fotografi som Dayanita Singhs mor, Nony Singh, tagit under dotterns uppväxt. Böckerna har dragspelsformat och kan vikas ut som en utställning i miniatyr eller som ett bärbart museum.
Blue Book (2009)
I Blue Book, Dayanita Singhs första projekt med färgfotografi, möter vi ett industrilandskap och interiörer från industribyggnader. Alla bilder är tagna efter solnedgången, i skymningsljus när färgerna skiftar. Men den blå tonen är ett resultat av dagsljusfilmens begräsningar, hon använder sig av filmens reaktion på färgtemperatur och ljus. Blue Book markerar en rörelse mot färg som fiktion snarare än fakta och en frihet från dokumentär realism. Fram till Blue Book hade Dayanita Singh inte fotograferat i färg eftersom hon velat undvika standardbilden av Indien, ett land med för många färger som hon uttrycker det.
I bokform består Blue Book av tjugotre vykort, vilket ger läsaren möjlighet att antingen behålla boken eller fullfölja bokens andra syfte; att skicka fotografierna som vykort.
Dream Villa (2010)
I Dream Villa utforskar Dayanita Singh hur natten förvandlar det som i dagsljus är välbekant till något främmande och oroande. Fotografierna saknar nästan helt mänsklig närvaro. I stället står tomma, ödsliga, tysta och anonyma platser i fokus, platser för dramatiskt spel mellan ljus och skugga. Men Dream Villa beskriver inte någon specifik plats, fotografierna är tagna över hela Indien och det är svårt att identifiera dem. Dessa nattliga landskap existerar lika mycket i konstnärens fantasi som i den verkliga världen. Dagsljusfilm använd på natten återger färger på ett annat sätt än när den används i dagsljus. I Dream Villa ställs natthimlens ljus mot det artificiella ljuset och bilderna är experimentella och förtätade, nästan filmiska.
House of Love (2011)
Titeln House of Love refererar till Taj Mahal, det ikoniska monumentet som kejsaren Shah Jahan lätt uppföra över en älskad hustru. Dayanita Singh erbjuder betraktaren att drömma om nya betydelser genom de berättelser hennes bilder framkallar. Boken House of Love är en fotografisk fantasi i form av nio korta berättelser. I nära samarbete med författaren Aveek Sen, vars prosa utgör en egen resa, utforskar Dayanita Singh förhållandet mellan fotografi, minne och skrivande. House of Love strävar efter att utplåna gränserna mellan fotobok och litterär fiktion. Det är en bok vars bilder kräver att bli lästa, inte bara sedda, och vars texter skapar sina egna sinnliga världar.
File Room (2011)
File Room är en hyllning till papperet i en tid när vi digitaliserar information och kunskap. Som analog fotograf och bokmakare har Dayanita Singh ett speciellt förhållande till papper; ett material som har stor betydelse för bevarandet av bilder och texter men som också, som i File Room, kan representera kaos och förgänglighet i en byråkratisk labyrint. De ändlösa raderna av mappar i indiska domstolar, kommunkontor, statliga arkiv och andra institutioner som innehåller register över mänskliga data, utgör monument över kunskapens och minnets konst. De har sin egen atmosfär och arkitektur. File Room är ett arkiv över arkiv, ett projekt som reflekterar över papperet som symbol för ett samhälles försök att minnas.
Museum of Innocence (2011)
Fotoserien Museum of Innocence refererar till nobelpristagaren Orhan Pamuks roman med samma namn. Pamuks bok handlar om ett Turkiet där gamla traditioner överges till följd av en våldsam modernisering. I romanen skildras hur huvudpersonen Kemal, besatt av sin omöjliga kärlek till Füsun, outtröttligt samlar varje föremål som hon rört vid och skapar ett museum till hennes minne. I Dayanita Singhs fotografiska version av Museum of Innocence finns också en text som återger ett tänkt samtal mellan henne och Kemal kring samlande, passion och kärlekens leda.
