Mats Jonsson / Fortfarande same

Först när Mats Jonssons farfar var död fick hans barn och barnbarn veta att de var samer. Hemligheten hade legat gömd i en svepask, fylld av dokument från farfaderns tid som renskötare. 
 
I svart tusch på vit kartong har Mats Jonsson tecknat historien bakom familjehemligheten allt eftersom han frilade den i arkiv och gamla människors minnen. Under arbetet med serieromanen När vi var samer insåg han att han alltid varit omgiven av samiska föremål och traditioner, utan att förstå deras innebörd. I utställningen visar han de samiska spåren tillsammans med sina teckningar, i ett försök att fylla det inre hålrum som tystnaden gräver ut i den som växer upp som assimilerad.

MATS JONSSON BERÄTTAR OM SIN UTSTÄLLNING

”Att teckna en serieroman är oerhört tidskrävande. Boken När vi var samer består av drygt 300 sidor, vanligtvis med 10–12 rutor per sida. Alltså totalt över 3000 tuschteckningar. Varje sida har först tecknats som bildmanus, sedan som en enkel blyertsskiss, därpå som en detaljerad blyertsteckning som sedan tuschats, suddats och redigerats för hand för att till sist skannas och redigeras i datorn för att bli en färdig boksida.

I utställningen visas originalen från fyra utsnitt ur boken: sagan Stalo och glaskulan, avsnittet om farfars ungdom och om det kulturella folkmordet, samt bokens avslutande sidor där jag och min familj för första gången besöker släktens gamla viste, Dammbacken. Min tanke är att dessa utdrag ska spegla bokens olika sidor; myter och sagor, farfars liv, hur den svenska politiken påverkade skogssamerna och utforskandet av min egen samiska identitet. Originalen kompletteras med bildmanus, skisser, anteckningar och inspirationskällor för att ge en bild av den yttre och inre röra de vuxit fram ur. Med tiden påminde mitt arbetsrum alltmer om det man ser i filmer om seriemördare – ett virrvarr av anteckningar, foton, böcker, arkivfynd och ledtrådar. Arbetet med boken hade tagit över mitt liv, och resultatet, själva originalen, är bara toppen av ett isberg.”

Väggmålningen

”Scenen där seriefiguren Mats går omkring i hålrummen i sitt inre och slår sin väg ut med en slägga, är central i När vi var samer. Under arbetet med boken kom jag av en slump över Philippe Sands bok Vägen till Nürnberg, som bland annat är ett slags biografi över de två judiska juristerna Hersch Lauterbasch, som skapade begreppet ’brott mot mänskligheten’, och Raphaël Lemkin, som myntade begreppet ’folkmord’. Det var när jag läste Vägen till Nürnberg som jag insåg att svenska staten i själva verket utsatt skogssamerna för ett kulturellt folkmord, men jag fick även hjälp att förstå mitt eget identitetssökande.

I boken citeras psykoanalytikern Nicolas Abraham: ”Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter skapat i vårt inre”. De orden stannade hos mig. Hur stort är inte det inre hålrum som uppstår i en människa när halva hans släkthistoria varit hemlig? Där minnen, kunskaper, historier, platser och människor borde finnas, finns i stället ingenting. Detta valde jag att gestalta i klassisk seriestil. Seriefiguren går runt i sitt inres svarta gångar, av en händelse hittar han en stor slägga som bara råkar finnas där, och slår våldsamt upp ett hål i tunnelväggen för att fylla sina inre hålrum med luft och ljus. På andra sidan väggen finns Koppsele, det övergivna skogssamiska viste som är något av släktens urhem. Minnena och kunskaperna kan flöda in i hålrummet, och mitt liv förändras för alltid.”

Silverkragen

”Som barn beundrade jag de praktfulla silverkragarna på Silvermuseet i Arjeplog och kunde knappt tro mina öron när min far berättade att vår släkt också haft en sådan. Först som medelålders fick jag själv se den på Malå hembygdsmuseum.

Silverkragen har tidigare ägts av min farfars morfar Erik Nilsson och min farfars mormor Maria Kristina Sjulsdotter och ärvdes av deras dotter Ers Brita. Som skildras i När vi var samer, såldes den på auktion i Dammbacken och donerades senare till Malå sameförening. Den är handsydd i blått och rött kläde och tenntrådsbroderad. Insidan är kantad med blått bomullstyg och kragen är kantad av garvat renskinn. Bröstet och främre delen är rikt dekorerade med silver.

Silverkragen, halsie, är en del av den samiska kvinnans högtidsdräkt. Den är en lös krage med påsydda hängknappar, maljor och spännen av silver. Kragen bärs antingen innanför eller utanpå koltens halsöppning. Högtidsdräktens silver speglade framgångar i renskötsel och handel. Silvret ansågs också skydda mot onda väsen. Själva kragen tillverkades av de samiska kvinnorna medan silvret beställdes från guldsmeder i kuststäderna, där marknader hölls. Den samiska silverkragen har rötter i medeltiden och finns skriftligt beskriven sedan 1600-talet. Ursprungligen var utsmyckningarna baserade på katolska symboler. Silverkragar används också idag vid bröllop och andra högtider.”

Svepasken

”För mig är inget föremål mer symboltyngt än ’spanna’, som under hela min fars uppväxt – och min egen tidiga barndom – stod låst och hemlig i min farfars och farmors hem. Som genom en tyst överenskommelse rörde två generationer av barn aldrig vid spanna. Den fanns men fanns ändå inte. När farfar dött lyckades min farbror Roger dyrka upp den, och familjehemligheten avslöjades. Nyckeln hittades först senare.

Spanna är en gïjssa, ett traditionellt färdskrin eller kista där renskötande samer förvarat värdesaker och andra personliga ägodelar som det varit viktigt att hålla reda på vid flyttningarna. Tillsammans med småbarnens vagga var gïjssa ofta kåtans enda möbel.

En gïjssa tillverkades av en tunn bräda av björk som karvades till med yxa, mjukades upp i vatten och sedan böjdes i en oval form som fästes ihop med träpluggar. Bottnen och locket gjordes också av björk, varpå smidda gångjärn och beslag nitades på och ett lås monterades. Tack vare sveptekniken är den lätt för sin storlek, och lämpar sig att ta med på resor. Många bevarade gïjssa är målade i klara färger, och färgspår visar att spanna en gång varit rödmålad.

Protokollet från auktionen efter farfarsmor i Dammbacken 1938 visar att farfar ropade in spanna för 25 kronor, sannolikt med innehåll och allt.”

Rotslöjden

”I serien Stjärnan från Vuorbejaur, som avslutar romanen När vi var samer, framställer jag det som att farfar lär farmor rotslöjd. Detta är ett berättartekniskt grepp jag använt för att han samtidigt ska kunna lära läsaren. I själva verket var farmor som uppvuxen på ett nybygge, med starka samiska inslag i släkten, liksom farfar väl förtrogen med rotslöjden sedan barndomen. De gick även en slöjdkurs tillsammans.

Den samiska rotslöjden har sannolikt tusenåriga traditioner, och används både till bruksföremål och prydnader. Det är en synnerligen tidskrävande verksamhet, där man på våren eller hösten gräver upp rötter i myrar eller på fjällsidor. Rötterna skalas och kan sedan förvaras hängande tills arbetet kan ta vid. Efter uppmjukning i vatten ansas rötterna och klyvs vid behov med en skarp kniv. Först därefter vidtar själva bindandet, som beroende på föremål och mönster kan ta dagar eller veckor.

Samtliga utställda föremål är tillverkade av mina farföräldrar på 1970-talet. Det större fatet har mina föräldrar som väggprydnad, det mindre använder jag själv som kakfat. Brudkronan gjordes till min farbrors svägerskas bröllop, och den har även burits av min kusin Frida. Stjärnan sätter mina föräldrar upp i fönstret varje advent.”

Andra samiska spår

Kåtan på Murberget

”På friluftsmuseet Murberget i Härnösand finns ett skogs-samiskt viste, som jag besökt många gånger både som barn och som vuxen. Jag har alltid sett det som en exotisk plats, men när jag under arbetet med När vi var samer intervjuade renskötaren och jojkaren Jörgen Stenberg fick jag veta att träkåtan på museet flyttats dit från Bomudden, Malå och ursprungligen tillhört min farfars morfars bror Nils Nilsson Strömberg. Denna främmande plats var i själva verket min egen släkts gamla hem.”

Penningpungen på Nordiska museet

”En annan plats jag ofta besökt är Nordiska museets samiska utställning i Stockholm. Under arbetet med boken berättade min tremänning Andrea Brånemyr för mig att några av de föremål jag beundrat där, var tillverkade av vår farfars mormor Maria Kristina Sjulsdotter. Jag hade alltid trott att jag var släktens första konstnär, och så hade min farfars mormor varit representerad på Nordiska museet sedan 1800-talet.