Mandana Moghaddam / Kvinna Liv Frihet

Konstens förmåga att överbrygga kulturella gränser är ett bärande tema i Mandana Moghaddams verk. De berör kommunikation mellan människor, migration, feminism och refererar till iransk kulturhistoria likaväl som till brännande aktuella skeenden. 
 
Hennes huvudsakliga medier är video, skulptur och installationer med hår, spegelmosaik och betong som återkommande material. Utställningen visar verk av spegelmosaik ur serien Underlandet samt Chelgis I, en skulptur i mänsklig skala, täckt av hår och innesluten i en glasmonter. Titeln refererar till en flicka i en persisk saga, vars namn betyter "fyrtio flätor". Speciellt för Bildmuseet har Moghaddam skapat den nya skulpturen What they gonna do with the inevitable growth of sprouts? Chelgis VI och dessutom ett helt nytt verk i serien Underlandet.

Utställningen är producerad av Bildmuseet.

Konstverk i utställningen

Chelgis I, 2002
Syntetiskt hår, trä, akrylglas 

Verket ingår i en serie skulptur- och videoinstallationer som Mandana Moghaddam påbörjade 2002. Serien har fått sin titel efter den persiska sagan Chelgis [fyrtio flätor] som är välkänd i Iran. I berättelsen blir flickan Chelgis med de fyrtio flätorna tillfångatagen av en demon i en vacker trädgård. Den stänger in henne och manipulerar både flickan och världen utanför. Det enda sättet att befria henne är att någon finner och förstör flaskan där demonens kraft och ande bor. En prins krossar flaskan och frigör därmed Chelgis.  

Mandana Moghaddam tolkar sagan på sitt eget sätt och gestaltar här Chelgis som en människoliknande figur helt täckt av sitt långa hår, både i flätor och utsläppta slingor, innesluten i en glasbur. Skulpturen ger en illusion av att gestalten ses bakifrån, men när man går runt för att möta ett ansikte är det som om den hela tiden vänder sig bort. Hon står där till synes lugnt och stilla i sitt fängelse medan håret växer och letar sig ut under glaset nere vid golvet. Det finns en mångtydighet i denna fullständiga omslutning av hår. Den är både beslöjande – som påtvingat eller självvalt skydd – och blottande, som en form av motståndshandling mot den iranska regimens krav på att kvinnor ska dölja sitt hår. 

Skulpturen gjordes för att visas i Iran 2002 men censurerades trots att konstexperter hävdade att den gestaltade temat i den gamla sagan, och inte handlade om kvinnor i dag. Förtryck av kvinnor förenat med trots och motstånd är ett sammanhållande tema i Moghaddams tolkningar av berättelsen om Chelgis. 

I alla verk i serien återkommer kvinnohår som ett symbolladdat material. Skulpturen Chelgis I har utförts i tre versioner.  

I sitt konstnärliga skapande använder sig Mandana Moghaddam ofta av egna minnen och erfarenheter. Med utgångspunkt i personliga upplevelser tar hennes konst upp frågor om kulturella och könsrelaterade inskränkningar av mänskliga rättigheter, om exil, utanförskap och isolering. Själv kvinna och flykting med erfarenheter från en regim som förtrycker kvinnor gestaltar hon och kritiserar det hon har varit utsatt för. Samtidigt finns det en mångtydighet i hennes verk som öppnar för läsningar i flera lager om allmänmänskliga frågor som vi kan känna igen oberoende av vilka vi är och var vi befinner oss. 

Underlandet, 2013–pågående
Spegelglas, plywood, gips, lim, metall 

Underlandet är en pågående serie av skulpturala objekt utförda i den flerhundraåriga iranska spegelmosaiktekniken aina-kari, ett konsthantverk där fint skurna bitar av olikfärgat spegelglas sätts samman i geometriska, lövliknande eller kalligrafiska former. Tekniken uppstod på 1600-talet när dyrbart glas importerades från Venedig för att användas i utsmyckning av palats och moskéer. En del av glasen gick sönder under de långa transporterna och skärvorna togs tillvara som material till ljusreflekterande väggmosaiker i komplexa, abstrakta mönster. 

I påkostade byggnader kunde hela väggar täckas av spegelmosaik i intrikata mönster. Mandana Moghaddam använde sig av aina-kari för första gången 2013 när hon skapade verk för en utställning i Teheran och ett trapphus i Södersjukhuset i Stockholm. Det var den tornliknande arkitekturen, ljuset och den öppna utsikten från de sju våningsplanen som gav henne idén att arbeta med spegelmosaik. De tusentals spegelbitarna förstärker upplevelsen av rymd och inger en känsla av att blicken kan vandra oändligt långt.  

Serien Underlandet har fått namn efter Alice i Underlandet av författaren Lewis Carroll. I var och en av de små speglar som verken består av kan betraktaren upptäcka sig själv eller världen på nytt. Där reflekteras ljuset från världen och fragment av verkligheten som vi känner den, men kanske ur en ny vinkel eller ett helt nytt perspektiv. I spegelglaset kan man få syn på en annan och okänd värld, en spegelvärld att dras in och gå vilse i. 

Objekten i utställningen har skissats för hand av konstnären. Spegelbitarna är satta i en massa av gips och lim, och verken omsluts av tunna band av metall. Formerna påminner om växtdelar, ögon, droppar, nyckelhål och tårar. Betraktaren inbjuds lekfullt att se in i verken och möta oändligt många facetter av sig själv eller världen omkring. På Bildmuseet visas verk ur serien Underlandet på plan 4 och i receptionen.  

What they gonna do with the inevitable growth of sprouts? Chelgis VI, 2023 
[Vad ska de göra åt denna oundvikliga framväxt av groddar?] 
Cellplast, kalkputs, fibernät, pigmenterad såpa, mänskligt hår 

I det nya verket What they gonna do with the inevitable growth of sprouts? (2023) har Mandana Moghaddam åter använt sig av hår som symbolladdat material. Något som ser ut som en massiv mur av grå betong har byggts upp i utställningsrummet. I fogarna mellan blocken ser vi tunna slingor av mörkt hår. Har de murats fast i den kompakta väggen eller letar de sig ut genom fogarna?  

Ända sedan början av 2000-talet är människohår ett viktigt inslag i Moghaddams arbeten. Avklippt hår, svävande hårflätor, eller som här, hårslingor som bryter sig ut såsom envis växtlighet tränger igenom asfalt. Liksom flera av konstnärens verk förmedlar denna skulptur en dubbelhet, en pendling mellan hopplöshet och motstånd, mellan förtvivlan och strimmor av hopp.  

Konstverk utanför utställningen

Vinden bär oss med sig, 2015 
Formgjuten betong, järn, lampa, ljud  

På uppdrag av Statens konstråd har Mandana Moghaddam skapat utomhusverket Vinden bär oss med sig (2015) för Vindarnas torg mellan Universitetsbiblioteket och Humanisthuset på Umeå universitets huvudcampus, knappt två km från Bildmuseet på Konstnärligt campus. Det är ett rum utan väggar med en bäddad säng, ett skrivbord, en stol, två pallar, en lampa och en matta, allt i formgjuten betong. Mattans mönster påminner om mönstret på en persisk matta. Rummet står öppet för alla att gå in i. Den som närmar sig skulpturen möts av ljuset från lampan och röster, ljud av telefonsamtal mellan människor från olika delar av världen. Konstnären bjöd in studenter och allmänhet att bli del av konstverket genom att ringa upp vem som helst, var som helt i världen, medan hon spelade in de samtal som vi nu kan höra i det öppna rummet. 

När Mandana Moghaddam skapade Vinden bär oss med sig ville hon återknyta till minnen från den flyktingförläggning i Kristineberg i Västerbotten där hon bodde under sin första tid i Sverige, på 1980-talet. Den enkla möbleringen påminner om hennes rum i Kristineberg, men också om ett studentrum. Kanske är mattans mönster en referens till ett rum hon lämnat i Iran som blivit förstenat i minnet.  

I Vinden bär oss med sig omvandlar Moghaddam sina egna erfarenheter av att vara på flykt till ett rum som är öppet för alla. Verket tar upp ett av hennes återkommande teman: den sårbara kommunikationen mellan människor. I dag finns möjligheter till samtal och informationsutbyte över geografiska avstånd och nationsgränser tack vare internet och sociala medier. Men 1987, när konstnären just hade kommit till Sverige, gick hennes enda kontakt med modern och hemlandet via en telefon utomhus i sträng vinterkyla. Det var krig i Iran, och ibland svarade ingen när hon ringde.