Aseel AlYaqoub / The View from Above

Hur skapas en nation? Aseel AlYaqoub utforskar nationen som uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur. Utställningen är den första presentationen av en serie verk från tio års arbete med symboler och berättelser kopplade till kuwaitisk nationstillhörighet och arabisk identitet, från postkolonial tid till nutid.  
 
Vyn från ovan, ett perspektiv förknippat med kolonialmakter och nationalstater, är en central metod i AlYaqoubs konstnärskap. Med den erbjuder hon insikter i nationsbyggandets mekanismer. 
 
Aseel AlYaqoub (f. 1986, Kuwait) är en konstnär och skribent baserad i Kuwait City. Hon har ställt ut i ett flertal länder och det senast året medverkat på Diriyah Contemporary Art Biennale och Desert X AlUla.

Verk i utställningen

Graduation Ceremony, 2019
[Examensceremoni]

Rött bläck på handgjort japanskt papper

Graduation Ceremony I
Graduation Ceremony II
Graduation Ceremony III
Graduation Ceremony IV

Omsorgsfullt tecknade på separata ark av japanskt fiberpapper återger Graduation Ceremony [Examensceremoni] en serie ritualer utförda av Kuwaits väpnade styrkor. Konstnären har översatt YouTube-videor publicerade av armén till teckningar. Prickade linjer och mångfaldigade positioner speglar processen av mekanisk upprepning som får specifika handlingar att omvandlas till traditioner och normer. Kuwaits armé liknar andra arabiska arméer formade under brittiskt kolonialstyre.

Konstnären har använt ett så kallat axonometriskt perspektiv i sina teckningar, en metod för att återge tredimensionella objekt i två dimensioner utan det traditionella perspektivets förvrängning. På så vis ger hon betraktaren en noggrann och fullständig överblick över de militära scenerna.

Tack till Barjeel Art Foundation, Sharjah

Dodging Bullets, 2022

[Ducka för kulor]

Handblåsta glasvaser

Dodging Bullets I
Dodging Bullets II
Dodging Bullets III
Dodging Bullets IV
Dodging Bullets V

Dodging Bullets [Ducka för kulor] är en serie glasobjekt som refererar till de lerkärl som i Kuwait används vid militära övningar i prickskytte. Glasblåsningens process — en teknik som kräver exakt timing och tryck — får symbolisera hur individer formas till lydiga subjekt och förlorar sin autonomi till förmån för statens narrativ. Men kärlens form antyder möjligheter till felanpassning, om inte olydnad. Alla former av disciplin kan till slut brytas ner.

Culture Fair, 2018
[Kulturmarknad]

Kollage av frimärken, lackerat trä, mässing, förstoringskupol

The New Kuwait [Det nya Kuwait]
By Turn [I turordning]
Pillars of Society [Samhällets pelare]
Side Effects [Biverkningar]
We can’t forget [Vi får inte glömma]

I Culture Fair [Kulturmarknad] har Aseel AlYaqoub dekonstruerat och återmonterat frimärken som den kuwaitiska regeringen utfärdade under den så kallade guldåldern från ca 1940 till 1980. De ursprungliga frimärkena har noggrant plockats isär och satts samman av konstnären och visas här under en förstorande glaskupol. Det fiktiva och absurda bildspråket undergräver de nationella berättelser som frimärkena vanligtvis förmedlar. Ett frimärke som The New Kuwait [Det nya Kuwait] överskrider till exempel alla nationella gränser och blir symboliskt för det tjugonde århundradets fixering vid utforskning och erövring av rymden.

Heritage Wall, 2015–pågående
[Arvsmur]

Gipsskiva, trä, plaststol, reserverat-skylt

Embargo [Blockad], 2014
Checkpoints [Gränspunkter], 2014

Videor (6:06 min)

Byggd på plats i utställningsrummet refererar Heritage Wall [Arvsmur] till de tre murar som omgav staden Kuwait före oljeboomen. 1950-talets stadsplanering kom att drastiskt förändra stadens fysiska och sociala landskap, utan hänsyn till att det var en historisk plats. I en tveksam bevarandeprocess lät regeringen restaurera fem kvarvarande portar från de gamla murarna. Den bristande tillgängligheten till dessa kulturarvsplatser framgår av de videor, filmade och redigerade av konstnären själv, som är inbyggda i Heritage Wall.

Intervju med Aseel AlYaqoub

1. Den här utställningen sammanställer verk från ditt decennie-långa engagemang i processerna bakom nationsbyggande och konstruktionen av en arabisk nationell identitet. Ditt arbete visar på militära och kulturella institutioners roll i uppbyggnaden av den postkoloniala staten. Hur blev du intresserad av detta komplexa ämne?

Mitt intresse är djupt rotat i mina förfäders historia, eftersom både min farfars far och min morfars far påverkades starkt av kolonialismen och dess efterdyningar. Till exempel motsatte sig min morfars far, Talib Al-Nakib, aktivt den brittiska ockupationen av Basrah och att kung Faisal I blev härskare över Irak, vilket ledde till att han tillfångatogs och försattes i exil. Min farfars far, Jassim AlYaqoub, ingick däremot i den första delegation som följde med Kuwaits blivande härskare Sheikh Ahmad Al Jaber Al Sabah till London 1919. Vid den tiden var Kuwait ett brittiskt protektorat och en strategisk tillgång för det brittiska imperiet

Jag fick kännedom om det här när jag närmade mig trettioårsåldern och det motiverade mig att utforska effekterna av nationsbyggandet och hur en nationell identitet bildades via statsapparaten efter landets självständighet. I min konst undersöker jag hur stater ofta kopierar de koloniala verktyg som en gång användes för att styra dem och lyfter fram oavsiktliga konsekvenser av detta i en postkolonial kontext.

2. Du är utbildad konstnär och har studerat arkitektur. Dina undersökningar rör historia, sociologi och kulturteori. Kan du förklara, i relation till utställningen, vad det betyder för dig att jobba på det här tvärdisciplinära sättet?

Jag växlar ofta mellan roller – agerar som historiker för att undersöka det förflutna, som arkitekt för att förstå rumsliga och strukturella sammanhang och som kulturteoretiker för att analysera konsekvenser i samtiden. Den flexibiliteten gör det möjligt för mig att undersöka hur exempelvis Kuwait historiskt snarare har upprepat än förnyat de verktyg och strategier som ärvts från dess imperialistiska föregångare. Utställningen på Bildmuseet reflekterar över om Kuwaits statsapparat efter självständigheten enbart reproducerar de koloniala modeller den var avsedd att ersätta. Står nationen, trots att den blev oberoende 1961, fortfarande under en form av kolonialt inflytande?

Verken i utställningen är influerade av flera centrala faktorer. Propaganda spelar en viktig roll, och exemplifieras av frimärket som symbol för hur nationella budskap sprids från hand till hand, från ort till ort och från land till land. Det speglar hur statliga narrativ förs vidare och hur de inverkar på den nationella identiteten.

En annan influens är utradering och återskapande av historien under den moderna eran, som gör att historiska berättelser ibland fördunklas eller förvrängs. Försöken till rekonstruktion leder ofta till simuleringar eller imitationer som inte lyckas fånga den ursprungliga essensen, som en dålig restaurering. Dessutom har militären, som en av de mest homosociala institutionerna, en stark inverkan på den nationella identiteten. Soldater – sinnebilden av det nationella organet – speglar och sprider statens agenda i hela samhället. Militärens påverkan på nationell medvetenhet och identitet är ett återkommande tema i mitt arbete. Det illustrerar hur djupt både lokala och koloniala institutionella krafter formar och förstärker nationella narrativ. En tvärdisciplinär ansats möjliggör en nyanserad kritik av hur det koloniala och imperialistiska arvet består inom den moderna statens ramar och ifrågasätter om sann självständighet någonsin kan förverkligas fullt ut.

3. Utställningens titel, The View from Above, för tankarna till kartläggningsprocesser och toppstyrda metoder för statsbyggande. Du har studerat och skrivit om kartografins roll som en kolonial praktik som definierade Kuwaits gränser. Hur påverkade detta din inställning till kartografiska processer?

Min forskning om kartografi som kolonial praktik har format min förståelse av kartläggning och nationsbyggande. Kolonial kartografi, med sin toppstyrda metod och sitt exkluderande förhållningssätt, var ett kraftfullt verktyg för att definiera och rättfärdiga nationella gränser, ofta utan hänsyn till lokal kunskap och tradition. Imperialistiska brittiska metoder fastställde Kuwaits gränser, inklusive dess landområden, luftrum och maritima zoner.

Övergången från ett kolonialt territorium till en självständig stat påverkade Kuwaits gränser avsevärt. Den norra gränsen, som ursprungligen utgjordes av godtyckliga punkter, reviderades genom ingripanden av FN:s observatörsmission i Irak och Kuwait (UNIKOM) efter Gulfkriget 1990. Den södra ”neutrala” zon som landet delar med Saudiarabien innebär komplicerade rättsliga utmaningar, och territoriella förhandlingar pågår än i dag. Båda gränserna har blivit symboliska för Kuwaits nationella identitet och politiska narrativ.

I dag fortsätter Kuwaits statligt producerade kartor att hävda kontroll över området, förstärka det officiella narrativet och samtidigt utelämna motstridiga element – ett eko av kolonialtidens metoder. Men kartografi ger också möjligheter att utmana och omformulera dessa narrativ. Genom att integrera lokala perspektiv och historiska data kan kartframställning erbjuda alternativa tolkningar och ifrågasätta djupt rotade sociala och rumsliga strukturer.

Min ansats är därför i grunden kritisk mot alla dominerande ramverk som förespråkar metoder som utvecklas för och påtvingas folket snarare än av folket. Liksom dess institutioner utgår Kuwaits kartläggningsmetoder snarare på koloniala förebilder än inhemska. Att värna en livsmiljö som aktivt formas och utvecklas av de människor som bor där, i stället för av tvång från ovan eller utifrån, kan vara den mest framkomliga vägen för att uppnå verklig självständighet.

4. Vyn från ovan, som kan vara en flygbild eller en satellitbild, är också ett perspektiv som du använder i din konstnärliga process. I ett av våra första samtal betonade du hur GPS-teknologin först introducerades under Gulfkriget. Det var det första kriget som bevakades i realtid från ovan. Hur vävs detta historiska faktum in i dina verk?

Som barn under Gulfkriget var min personliga upplevelse av Kuwait förankrad och begränsad till de omedelbara, ofta upp-rörande, vardagliga realiteterna, som den svarta himlen och de brinnande oljefälten. Min insikt om katastrofens omfattning ökade dramatiskt när jag senare såg Werner Herzogs film Lessons of Darkness. Den visade förödelsen från luften, vilket gav händelserna en ny dimension.

Detta skifte av perspektiv skildrade jag i Kuwaits paviljong på den 17:e internationella arkitekturutställningen i Venedig 2021, som jag curaterade tillsammans med Saphiya Abu Al-Maati, Yousef Awaad Hussein och Asaiel Al Saeed. Vi undersökte hur flyg- och satellitbilderna under Gulfkriget förändrade både militär taktik och allmänhetens uppfattning. Projektet Space Wars utforskade hur GPS-teknologi och realtidsövervakning från luften omdefinierade hur konflikten framställdes med fokus på ökenlandskapet, vilket påverkade omvärldens syn på Kuwait. Denna förskjutning från traditionell kartografi till avancerade flygperspektiv har fortsatt att forma internationella föreställningar och skymmer ofta Kuwaits komplexa urbana och sociala realiteter.

Flyg- och satellitbilder är ovärderliga verktyg för att uppfatta det som ofta är svårt att urskilja från marken. Men de kan inte helt fånga erfarenheter i mänsklig skala eller komplexiteten i vår omgivning. Införandet av GPS-teknologi under Gulfkriget – ”det första rymdkriget” – hanterade problemet som amerikanska soldater stod inför när de navigerade i öknen, en utmaning som påminner om britternas erfarenhet vid fastställandet av gränser och territorier. Därför måste, som vid kartläggning, behovet av ett kritiskt förhållningssätt gentemot alla former av toppstyrda analyser och perspektiv understrykas.

5. Ett nyckelverk i utställningen är teckningarna ur serien Graduation Ceremony, inspirerade av YouTube-videor av militära ceremonier som utförs av Kuwaits väpnade styrkor. Kan du berätta om processen att översätta dessa filmer till fysiska teckningar? Vilka val gjorde du?

Metodiken för att överföra video till teckning innebar att noggrant studera ceremonierna genom åren och skapa en kombination av dessa. Även om de centrala elementen i stort sett är oförändrad sedan 1970-talet så har inslag som gisslansituationer, extra rekvisita, prickskytte och kampsport i sandgrop varierat något. Koreografin och de arkitektoniska elementen hämtades från YouTube-videor publicerade av Kuwaits väpnade styrkor som var min primära källa.

Anledningen till att översätta videorna till teckningar var att bättre förstå ceremoniernas intrikata detaljer och underliggande teman. Arkitekturen spelar en betydande roll i dessa militära skådespel, eftersom hela föreställningen är beroende av arkitektursimuleringar. Med sina ofta överdådiga scenografier, som imiterar den lokala arkitekturen, återspeglar ceremonierna teaterskapandets historia. Dessutom blir traditioner som hämtats från koloniala kulturproduktioner – ofta från brittiska militärskådespel – igenkännbara och uppenbara. Sedan de skapades har dock dessa uppfunna militära traditioner förändrats lite eller inte alls, vilket dagens årliga återuppföranden vittnar om. Denna kontinuitet återspeglar institutionens statiska karaktär och praxis, vilket teckningarna syftar till att fånga.

Jag valde att använda rött bläck på papper, ett medium som kräver ett omsorgsfullt och ihärdigt arbete – egenskaper som jag föreställde mig speglar militären som sådan. Dessutom gjorde jag medvetna val angående saker som kostymer, framför allt hur ”terroristerna” framställdes i ceremonierna. De skildras alltid som araber, vilket förstärker narrativet att fienden ofta är vår granne eller kommer inifrån. Jag reflekterade också över kameramannens och drönarfilmens roll, och försökte bryta den fjärde väggen mellan konstverket och betraktaren, mig själv och videon, samt soldaten och personen som dokumenterar den.

6. Teckningarna fångar olika övningar som utförs av Kuwaits väpnade styrkor. I dina detaljerade teckningar iscensätter du några av dessa ritualer, som rapellering och prickskytte. I en teckning markeras soldaternas rörelser med streckade linjer, vilket gör den mycket performativ. Tänkte du dig det som ett partitur?

Mitt mål var att göra scenerna begripliga både för mig själv och åskådaren och att avslöja den underliggande dynamiken. Med tanke på att så mycket händer, särskilt i den axonometriska huvudteckningen (Graduation Ceremony I), så var det viktigt att skilja ut soldater från vapen och att kunna spåra var varje soldats rörelse startade och slutade. Så ja, teckningarna fungerar som ett koreografiskt partitur till en militär teater, både som en uppsättning instruktioner och ett sätt att förmedla intentionerna bakom dessa handlingar inom ett specifikt rumsligt, tidsmässigt och relationellt sammanhang. Det som är intressant med partitur är att de sällan kan återuppföras på exakt samma sätt vid upprepning, vilket speglar ritualerna i sig – deras upprepningar och de oundvikliga misstag som dessa leder till.

7. Teckningarna har det axonometriska perspektiv som används inom arkitektur för att återge tredimensionella objekt. Varför valde du den här tekniken?

Det blev det mest effektiva sättet att förmedla de rumsliga förhållandena och lyfta fram den strukturella rigiditeten i ritualerna. Det är en utmärkt teknik för att visuellt återge en komplex tredimensionell plats. I vissa fall använde jag en exploderad vy (ingen ordvits avsedd) för att ytterligare dissekera och exponera de tänkta lagren bakom de permanenta och semipermanenta strukturerna, baserat på vad jag kunde skymta genom fönstren i videorna. Intressant nog förvandlades processen att skapa dessa teckningar till en föreställning i sig. Själva tecknandet krävde flera repetitioner och en nära interaktion med materialet, en spegling av de militära ritualernas repetitiva karaktär.

8. I serien Cultural Fair har du dekonstruerat frimärken som utfärdats av myndigheterna i Kuwait och sedan återskapat dem på ett nytt sätt. Hur fick du tag på dessa frimärken? Vilken relation hade du till originalfrimärkena?

Det tog två år att samla ihop dem. Under den tiden försökte jag hitta så många frimärken som möjligt från Kuwaits guldålder, mellan cirka 1940 och 1980. Perioden börjar kort efter upptäckten av oljefyndigheterna, fortsätter genom oljeboomen och avslutas med framväxten av den islamiska politiska rörelsen i Kuwait. Mitt mål var att analysera frimärkenas visuella bildspråk, som under den här perioden var ett av de effektivaste verktygen för nationell propaganda. Frimärkena hyllade invigningen av Kuwait University, visade upp ikoniska landmärken som Kuwait Towers, firade traditionella högtider och förmedlade panarabiska känslor. Med tiden har frimärken blivit mindre relevanta och designen av dem mer trivial – ofta återger de bara nuvarande ledare eller dåligt designad abstrakt grafik. De äldre frimärkena gav mig en skymt av en era jag själv aldrig upplevt.

En del frimärken hittade jag hos lokala antikhandlare och samlare, vissa kommer från min barndoms frimärkssamling och många köpte jag på nätet. Varje ny upptäckt var spännande, framför allt när jag stötte på ett frimärke som jag inte hade sedan tidigare. I takt med att samlingen växte började jag känna nostalgi för den tiden, något jag snabbt avfärdade. Den så kallade guldåldern var inte min, och dessutom var dess idealiserade vision omöjlig att uppnå. För att utforska den dissonansen började jag dissekera frimärkena med en medicinsk skalpell under ett förstoringsglas och satte ihop dem igen till nya berättelser som bättre speglar samtiden. Innan jag förändrade dem så skannade jag varje frimärke för att bevara det som kunde gå förlorat för alltid. Processen var katarsisk och fungerade som ett kritiskt ställningstagande angående nationens förflutna, den falska nutid den föreställde sig och framtiden den aldrig kommer att se.

9. Låt oss titta på ett frimärke som du har rekonstruerat. The New Kuwait visar en astronaut som står intill Kuwaits flagga i ett månliknande landskap som identifieras som Wara, en bergås söder om Kuwait City. Hur uppstod den här bilden?

Det finns en intressant trend bland Gulfstaterna som rör konceptet nationella visioner. För Kuwaits del visar den sig i landets vision för 2035, som ”syftar till att omvandla Kuwait till ett regionalt och internationellt finans- och handelsnav som är mer attraktivt för investerare”. Visionen speglar andra stater i regionen som redan har etablerat sig som sådana knutpunkter, men realistiskt sett är utrymmet för flera handelsnav i en region trots allt begränsat. Även om Kuwait en gång var en pionjär i gulfen så blev landets framsteg avsevärt hindrade av Gulfkriget. Trots att Kuwait nu ligger långt efter i denna kapplöpning så fortsätter nationen att lyfta fram en utopisk retorik.

Mitt rekonstruerade frimärke New Kuwait anspelar på denna dikotomi. Det består av sex lager och börjar med ett frimärke som uppmärksammar den internationella meteorologidagen – ett något nyckfullt valt – en bakgrund som skulle kunna symbolisera yttre rymden. Ovanpå detta ligger bergåsen som kallas ”Wara” (eller ”Awara” på klassisk arabiska, vilket betyder litet berg eller kulle). Eftersom landskapet i Kuwait mestadels är platt, blir även en liten ås betydelsefull. Innan upptäckten av olja bosatte sig olika folkgrupper nära Wara, men de flyttade senare på grund av snabb urban expansion och att åsen ligger nära Kuwaits största oljefält. I collagets framställs Wara som en planet i yttre rymden – övergiven och obebodd.

På frimärkets tredje lager finns en astronaut från ett frimärke som hyllar Kuwaits nationalmuseum tillsammans med en liten kuwaitisk flagga, vilket för tankarna till de ikoniska bilderna från den första månlandningen. Det sista lagret, som representerar månen eller en annan avlägsen planet, visar logotypen för Kuwaits turistbyrå. Ironin är att medan visionen för 2035 strävar efter att attrahera utländska investeringar så släpar Kuwait efter betydligt när det gäller att främja turismen, främst på grund av stränga visumregler. Det som en gång var en välkomnande stat, byggd av olika nationaliteter, har blivit en mer isolerad stat präglad av posttraumatisk stress efter kriget. Målet med frimärket var att presentera denna kontrast och ifrågasätta statens ambitiösa framtidsvision i förhållande till dagens verklighet.

10. I The View from Above avgränsas utställningsytan av en arkitektonisk struktur. Verket Heritage Wall definierar flera gränser, politiska och kulturella. Kan du förklara arvsmurens betydelse i Kuwaits kontext?

Den en gång lilla hamnstaden Kuwait, tidigare känd som Kot, var omgärdad av tre cirkulära murar. Den innersta och minsta byggdes 1760 för att skydda staden från anfallande folkgrupper. Den andra, byggd 1793, tillförde en buffertzon för extra skydd. Den tredje muren, som restes 1920, var ett svar på den regionala instabilitet som orsakades av Sykes-Picot-avtalet, det osmanska rikets fall och allt mer aggressiva räder – som förvärrades i takt med att de brittiskt påtvingade gränserna blev mer tydligt utstakade.

Murarna revs 1957 som en del av Kuwaits första stadsplan, en konsekvens av den nyfunna oljerikedomen. Den brittiske rådgivaren William Hasted hade rekommenderat det brittiska företaget Minoprio, Spencer och Macfarlane (MSM) för att utforma och genomföra planen, vilket säkerställde brittiska intressen. Planen byggde till stor del på flygrekognosering och undersökningar från luften, vilket blev början på en toppstyrd stadsplanering där besluten i allt högre grad påverkades av ett panoptiskt uppifrånperspektiv.

I dag finns bara fem stadsportar från de ursprungliga murarna kvar, isolerade och svårtillgängliga, strandade i rondeller eller mitt på motorvägar. När de väl var försummade fortsatte portarna att skadas av kulhål och vandalisering. I ett försök att återställa detta ”kulturarv” påbörjade regeringen en restaurering. Processen byggde dock mer på betong och målarfärg än autentiska lertekniker och förvandlade kulturarvsplatserna till kopior, enbart imitationer av de ursprungliga strukturerna. Tillvägagångsättet väcker kritiska frågor om arv och autenticitet. Stadsportarna representerar inte längre sanna historiska artefakter utan snarare fabricerade versioner av det förflutna.

I min video Checkpoints, som dokumenterar dessa återstående murar, blir det uppenbart att stadsportarna har gått från att vara offentliga landmärken till platser som noga bevakas av privata eller statliga aktörer. Denna förändring som handlar om tillgänglighet väcker grundläggande frågor om offentliga kontra privata platser: Om medborgarna inte längre kan nå eller dokumentera dessa portar, för vem existerar de då? För vilka är dessa kvarlevor av Kuwaits historia ”reserverade” och vad säger den begränsade tillgängligheten om bevarandet av kulturarv i det samtida Kuwait?

11. Serien av glaskärl med titeln Dodging Bullets ger en känsla av skörhet och kuslighet. Hur kom du på de här ovanliga formerna?

Den här serien är en fortsättning på teckningarna i Graduation Ceremony, och mer specifikt från prickskyttescenen. Likt Heritage Wall är soldaterna som produceras i det militära maskineriet bara kopior – bleka imitationer av original som inte längre existerar, och tjänar som skådespel för sig själva och för andra. Än viktigare är att soldaterna också representerar nationella organ. Många av dem inser att deras gester inte längre är deras egna, utan snarare tillhör någon som har kommit att representera dem.

De munblåsta glaskärlen i Dodging Bullets imiterar de lerkärl som används vid prickskytteträning. Kärlen väcker frågor om huruvida soldaterna är medvetna om de koloniala processer som har utrustat dem med denna nya form av disciplinär makt. Konceptet är inbäddat i processen att tillverka kärlen: att blåsa glödande hett smält glas med ett blåsrör för att forma en bubbla som snabbt måste manipuleras till önskad form. Processen speglar det smala tidsfönster där män formas till soldater, fångade mellan fantasi och verklighet medan deras kroppar formas av yttre krafter.

12. Historiker har fastställt att nationer är konstruerade, föreställda. Om du tänker tillbaka på ditt decennielånga intresse för statsbyggande, hur har dina undersökningar påverkat dina egna föreställningar?

Jag kan inte låta bli att referera till Eric Hobsbawms The Invention of Tradition, Benedict Andersons Imagined Communities och Manuel Castells The Power of Identity. Dessa grundläggande texter har haft ett genomgripande inflytande på min praktik, eftersom de utforskar hur nationer inte bara är historiska enheter utan konstruktioner formade av tradition, föreställning och identitet. Deras gemensamma tes understryker tanken om att nationer formas genom avsiktliga narrativ, myter och symboler, vilket starkt knyter an till min undersökning av statsbyggande.

Eftersom jag ständigt navigerar i det förflutna, dras min fantasi ofta mot parallella tidslinjer. Jag funderar på hur saker och ting kunde ha varit om vissa händelser hade utvecklat sig annorlunda. Jag ser framför mig postkoloniala stater som är verkligt självständiga, eller alternativt, sådana som aldrig har uppnått självständighet. Jag föreställer mig historiska förlopp utan krig och funderar på om sådana scenarier skulle ha lett till bättre eller sämre resultat. Jag ser till och med koloniala politiska representanter i Bushehr framför mig, som inte bara avstår två tredjedelar av Kuwaits territorium till Irak och Saudiarabien, utan hela området.

Dessa tankeövningar hjälper mig att formulera djupare frågor. Till exempel bleknade min romantisering av det förflutna när jag insåg att den så kallade Guldåldern uteslöt minoriteter, vilket i slutänden bidrog till dess nedmontering. Denna insikt driver mig att skapa verk som utmanar publikens uppfattningar om vad som är ”bra” eller ”bättre”. Det finns också en utbredd missuppfattning i Kuwait om att vi aldrig var koloniserade, att vi bara var ett protektorat. Jag vänder mig emot det argumentet genom att hävda att kolonialism faktiskt kan anta formen av ett undertecknat avtal.

Jag använder Kuwait som en universell fallstudie, men jag avstår från att föreställa mig lösningar. Fantasin kan leda en ned i ett ändlöst maskhål och därför fokuserar jag i stället på att ställa frågor. Genom att göra det lämnar jag utrymme för de komplexiteter och motsägelser som är inbyggda i berättelser om nationsbildning, snarare än att föreslå definitiva svar.