Åtta grader / Samtida konst om skogen

Utställningen presenterar samtida konst om vårt komplexa förhållande till skogen, alltifrån uppfattningen om ett okränkbart egenvärde till föreställningen om något att använda som ekonomisk resurs eller en plats för rekreation. Vad är en skog? Och vilka frågor om den är angelägna här och nu?

Medverkar gör Matti Aikio, Gerd Aurell & Micael Norberg, Malin Arnell & Åsa Elzén, Toms Kokins, Norrakollektivet, Elia Nurvista, Uriel Orlow, Edith Marie Pasquier, Jörgen Stenberg och Lena Ylipää. Genom fotografi, film, skulptur, teckning, textil, ljud och installation bjuder de in oss att reflektera över skogen, betraktad och gestaltad ur olika perspektiv och med skiftande erfarenheter. Verken väcker frågor om tradition och framtid, skogsbruk, markkonflikter, biologisk mångfald och om skogen som en helig plats.

Verk i utställningen

Matti Aikio
Peurakaira, 2024
Trekanalig videoinstallation (19 min)
Ljudkomposition och harmonium: Maja S. K. Ratkje
Viola: Marte Ingeborg Haltli

Videoinstallationen Peurakaira är ett poetiskt och meditativt porträtt av och en hyllning till Peurakaira, en av de äldsta gammelskogarna i Finland. Under 1990-talet hade det statliga finska skogsbolaget Metsähallitus planer på avverkning i skogen, men den lokala samebyn protesterade och framförde att skogen är omistlig för rennäringen. De tog hjälp av människorättsadvokater och lyckades i samarbete med skogsaktivister från Greenpeace stoppa den planerade avverkningen.

Matti Aikio är en samisk konstnär och aktivist med rötterna i den finska delen av Sápmi. I sin konst undersöker han arvet efter den nordiska kolonialismen och skärningspunkten mellan dagens västerländska samhälle och det samiska folket. Med en bakgrund inom renskötsel lyfter han ofta frågor om markrättigheter och hållbar markanvändning.

Aikio har en masterexamen i fri konst från Tromsö konst-akademi och har bland annat ställt ut på Helsingforsbiennalen, OFF Biennale Cairo, Finlands Nationalmuseum och Henie Onstad Kunstsenter i Oslo. Han är Ocean Fellow 2022 på TBA21-Academy och Sámi Fellow 2022–2023 på Vera List Center for Art and Politics.

Konstnären vill tacka Kone foundation.


Malin Arnell & Åsa Elzén
Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap. Utsträckning: Spillvirke, 2024
Installation och processbaserat arbete

I ett samhälle norr om Umeå stötte konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén på en stor hög med spillvirke avsedd för produktion av fjärrvärme. Där föddes idén att ta en del av högen ur produktion och placera ut den i skogen; att ta den från en industriell cykel fokuserad på människans behov tillbaka till livscykeln som utgörs av skogens myller av liv.

Tanken var att högen skulle mellanlanda som en monumental installation i utställningssalen på Bildmuseet, men spillvirket visade sig vara alltför angripet av svartmögel. Istället återbördades högen i maj 2024 till ett skogsområde i Vännforsbäck. Där kan den besökas i form av en skulptur, som med tiden förmultnar och blir livsrum åt växter och djur. Platsen ligger inom biosfärområdet Vindelälven-Juhttátahkka.

I utställningssalen presenteras ett bord byggt av spillvirket, ett fotografi av den ursprungliga högen, en modell av den tänkta installationen på Bildmuseet, ett fotografi av platsen där virket placerats ut, och texten Spill spill spill.

Konstnärerna ser det nya verket som en utsträckning av deras offentliga konstverk Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap i Julita, Sörmland. Genom en konstnärlig-juridisk intervention har de tagit en bit skogsmark ur produktion med syfte att säkra dess fortlevnad i oändlig framtid. Ett arrendeavtal på femtio år har ingåtts som ett första steg i åtagandet. Skogsmarken ligger intill den tidigare Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad och ägdes tidigare av en av dess grundare, Elisabeth Tamm.

Malin Arnell och Åsa Elzén har samarbetat sedan 2008. Utöver projektet Skogen kallar har de också arbetat tillsammans i YES! Association/Föreningen JA! (2008–2018). Arnell är verksam i Stockholm och Berlin. Hen undersöker kollektiva processer inom en performativ sfär. Praktiken är förankrad i ett queer-feministiskt och posthumanistiskt ställningstagande för en utvidgad ekologisk känslighet. Arnell disputerade 2016 vid Stockholms konstnärliga högskola. Elzén är verksam i Näshulta i Sörmland. I sitt konstnärskap undersöker hon begreppet ’träda’ i relation till tid, klimatkrisen, den minskande biologiska mångfalden och queerfeministisk och mer-än-mänsklig historieskrivning.

Konstnärerna vill framföra sitt tack till skogscurator Moa Sand-ström, Kullar & Klang, Sävar såg – Norra skog och Holmen paper.

Konstverkets plats hittar du här.

Gerd Aurell & Micael Norberg
Tankar i hatten, 2023
Installation: kökssoffa, teckning, ljud och film (29 min)

Tankar i hatten handlar om musikern och aktivisten Magnus Sjögren. Verket skildrar hans kärlekshistoria; den handlar om kärleken till en annan människa och om kärleken till skogen. I filmen ryms igenkänning och eftertanke kring varandet i skogen, men också reflektioner från 1970-talet som kunde ha varit hämtade ur samtida debatter om skogen och energi-produktionen.

Den lilla orkidén Nornan återkommer i filmen som en betydelsefull varelse, och återges i en väggteckning i utställningsrummet.

Konstnärerna Gerd Aurell och Micael Norberg är båda verksamma i Umeå, och har samarbetat i skapandet av det nya verket Tankar i hatten. Gerd Aurell arbetar främst med teckning, film och installation. Hon är intresserad av den performativa aspekten av teckning, och resultatet är ofta storskaliga väggteckningar eller teckningsperformance. Micael Norberg arbetar med text, video och fotografi i ett konstnärligt utforskande av sin omgivning och personliga ämnen. Genom arkiv, berättelser och introspektion undersöker han samband mellan händelser i sitt liv och den tunna gränsen mellan det personliga och privata.


Toms Kokins
Sweden’s Timber Empire, 2024
[Sveriges timmerimperium]
Installation: Karta, teckningar, texthäfte

I projektet Sweden’s Timber Empire undersöker arkitekten Toms Kokins följderna av att svenska företag köper upp skogs-mark i utlandet. I utställningen gestaltas en del av hans undersökning i form av en rad teckningar och ett häfte med citat ur intervjuer. Hans huvudhypotes om det svenska skogsinnehavet presenteras som en karta med tydliga paralleller till Sveriges utsträckning under stormaktstiden på 1600-talet, då territoriet sträckte sig långt bortom den nutida nationsgränsen och in i närliggande länder.

Kokins har kartlagt vilka lettiska skogar som ägs av svenska bolag och undersökt vad det betyder för människor där att ”deras” skog nu ägs av svenskar. Genom intervjuer med en mängd olika aktörer, representanter för skogsbolag, kommunal-politiker, biodlare och miljöaktivister, utforskar han trans-nationella kopplingar mellan industri, ekologi och kultur.

Toms Kokins är en lettisk arkitekt som undervisar vid Arkitekthögskolan och bedriver forskning med finansiering från UmArts vid Umeå universitet och SLU Future Forests. Hans praktik sträcker sig från arkitektoniska uppdrag till rumsliga multi-mediaexperiment och internationella multidisciplinära workshopar. I pedagogik och forskning experimenterar han med resursmedvetna och kontextspecifika arkitektoniska verktyg och metoder med syfte att stärka lokalsamhällen och undersöka dolda narrativ om miljö, kultur och identitet.

Norrakollektivet (Anja Örn, Fanny Carinasdotter, Tomas Örn)
Gestaltad natur, 2023
Serie av sex fotografier

I Norrakollektivets serie fotografier möter vi spår av ekologiska restaureringar av skog. Vid första anblicken tycks bilderna visa en vildmark, men vid närmare påseende handlar det om en natur skapad av människan. Spår av ingrepp vittnar om engagemang i en natur som ständigt är i förändring.

Serien Gestaltad natur utgår ifrån att naturen nästan alltid är påverkad och formad av människan. Skogarna är exempelvis planerade, planterade, gallrade och dränerade. Men naturen formas också genom naturvårdsprojekt som syftar till att återskapa naturliga värden, exempelvis genom iscensatta skogsbränder, genom att bevara och skapa död ved och genom andra insatser. Norrakollektivet undersöker vilken estetik och ideologi som styr restaurering av skadade ekosystem.

Ekologisk restaurering syftar till att återställa naturliga processer och på sikt en naturlig flora och fauna, samt att gynna den biologiska mångfalden. Det syftet väcker samtidigt frågor om vad som är det naturliga. Till vad ska naturen återgå? Ekologisk minnesförlust kallas det faktum att minnet av naturen går förlorat från en generation till en annan, och att det i stort saknas tillförlitliga källor om hur naturen har förändrats. Nya estetiska uttryck och värderingar blir därför en del av den samtida skogen, utformade av biologers initiativ för att hjälpa naturen att återhämta sig.

Anja Örn, Fanny Carinasdotter och Tomas Örn har sedan 2016 samarbetat under namnet Norrakollektivet. Tidigare projekt har undersökt och belyst mineralutvinningens konsekvenser för människa och natur med utgångspunkt i Aitikgruvan utanför Gällivare. Norrakollektivet har bland annat ställt ut på Havremagasinet i Boden; Konstmuseet i norr, Kiruna; ArkDes, Stockholm; Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi, Umeå; Moderna museet Stockholm och Konsthall Trondheim (NO). Gruppen är representerade hos Moderna Museet, Statens konstråd, Region Västerbotten och Umeå kommun.

Elia Nurvista
The Route, 2024
[Färdvägen]
Batiktryck på textil

The Frontier, 2020
[Gränsen]
Skulpturgrupp: glasyr på stengods

Elia Nurvista undersöker och gestaltar ekologiska, ekonomiska och kulturella konsekvenser av oljepalmsplantager i Indonesien. Genom skulptur och en batiktryckt textil berättar hon om odlingarnas koloniala historia och om arvet idag: om markkonflikter, tvångsförflyttningar och om det indonesiska landskapet som formats av plantager.

Oljepalmerna i The Frontier har mänskliga fötter, vilket symboliserar hur människor påverkas för att ge plats åt plantager. Elia Nurvistas egna farföräldrar tvingades exempelvis flytta med sin familj från Kalimantan till Java. Textilen The Route berättar bland annat om exploatering av människor och natur, och om mötet mellan ursprungsbefolkning och kolonisatörer.

Indonesien är världens största producent av palmolja, vilket används både i matvaror och kosmetika. Oljepalmen kommer ursprungligen från den afrikanska kontinenten, men introducerades till Indonesien av holländska kolonisatörer som såg möjligheter i att odla växten där. Batiktekniken var i sin tur något som de tog med sig från Indonesien till Afrika, och som därmed kom att etablera sig där.

Elia Nurvista bor och verkar i Yogyakarta, Indonesien. Hon arbetar interdisciplinärt i en rad olika medier i sina projekt, som ofta fokuserar på mat, och granskar maktstrukturer såväl som sociala och ekonomiska orättvisor i världen. 2015 grundade hon Bakudapan, en tvärdisciplinär grupp som studerar mat ur sociopolitiska och kulturella perspektiv. Nurvista är också en del av Struggles for Sovereignty, en solidaritetsplattform för mark, vatten, jordbruk och mat som initierades av Bakudapan, och Bodies of Power/Power for Bodies.

Uriel Orlow
Dedication, 2021
[Dedikation]
Femkanalig videoinstallation (3.21 min)

Reading Wood (Backwards), 2022
[Att läsa trä (baklänges)]
Installation: objekt av trä, tapet, fotografier och ljud
(6.45 min)

Videoinstallationen Dedication är en hyllning till de processer av symbios som äger rum utom synhåll under marken, mellan växter och svampar i trädens rotsystem. Mykorrhiza är interaktionen mellan svampars mycel och träd eller andra växters rötter. Tunna svamptrådar tränger in i rötterna och hjälper växten att ta upp vatten och mineralämnen, medan svampen i gengäld får kolhydrater från växtens fotosyntes. På senare år har forskning visat att denna symbios också möjliggör kommunikation mellan träd. De kan skicka en slags varningssignaler, till exempel om insektsangrepp eller torka.

I installationen Reading Wood (Backwards) betraktar Orlow människans syn på träden mot bakgrund av en kolonial och en personlig historia. Konstnären utgår ifrån ett träbibliotek i Lissabon – ett bibliotek av 10 000 träprover – och ifrågasätter vad som händer när skogen blir till ett bibliotek avsett för människans konsumtion.

Uriel Orlow är konstnär och lärare som bor och verkar i Portugal. Hans konstnärliga arbete är forskningsbaserat och ofta i dialog med andra personer och discipliner. Projekten behandlar ämnen som kolonialismens arv, rumsliga manifestationer av minne, social och ekologisk rättvisa, och växter som politiska aktörer.

Orlows verk har visats i en mängd utställningar runt om i världen, bland annat 54:e Venedigbiennalen, Manifesta 9 och 12 i Genk/Palermo, biennaler i Berlin, Dakar, Kochi, Taipei, Sharjah, Moskva, Katmandu. Han har haft separatutställningar på Castello di Rivoli, Turin; Kunst Halle Sankt Gallen, St Gallen; Kunsthalle Mainz, Mainz; och State of Concept Athens, Athen. 2023 tilldelades han Swiss Grand Award for Art / Prix Meret Oppenheim. 2002 tog han doktorsexamen i fri konst vid University of the Arts London. 2002 tog han doktorsexamen i fri konst vid University of the Arts London. Han undervisar vid Zurich University of the Arts, University of Westminster, London, samt vid Maumas ISP, Lissabon.

Edith Marie Pasquier
That Other Night, the Wolf’s Night, 2024
[Den andres kväll, vargens kväll]
Installation: C-print på aluminium, 16 mm film och
flerkanaligt ljud (7.22 min).
Redigerare: Rodrigo Cañas
Röst: Michael Schneider
16mm kamera och fotografi: Edith Marie Pasquier

Verket skildrar ett möte mellan en vild varg och en människa ur två olika perspektiv. Vargens blick präglas av dess dikromatiska syn vilket innebär att deras färgskala består av blått och gult men saknar rött. Människans blick – vill försäkra sig om vad det är den verkligen ser. Hur sköra är de intryck som vi bär med oss? Upptar de oss, distraherar och blockerar bilden av det sedda? Allteftersom natten fortgår, löses bilden upp.

Pasquier kommer från en bakgrund inom ljud, performance och skrivande. Hennes visuella och skulpturala språk är influerat av hennes konceptuella förhållningssätt till fotografi och rörlig bild. Pasquier betraktar den poetiska bilden som den politiska bilden. Hennes konstnärliga praktik återkommer ofta till mötet med det vilda djuret, och hur ett närlyssnande över artgränserna skapar förutsättningar för att tänka kring dagens akuta ekologiska och sociala frågor.

Pasquier bor och verkar i Sverige. Hon har mottagit utmärkelser och uppdrag från institutioner i Sverige, Storbritannien och USA. Hennes verk finns i offentliga och privata samlingar i Sverige och Storbritannien. Pasquier tog doktorsexamen inom fotografi vid Royal College of Art och Victoria & Albert Museum i London. Hon har publicerat texter i ett flertal internationella konstpublikationer och kataloger. Hon undervisar vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Tidigare har Pasquier också arbetat inom samtida opera, scenkonst, politisk journalism och film.

Konstnären vill framföra sitt tack till Bullmarksvargen och Junselevargen; Michael Schneider, rovdjursspecialist, Länsstyrelsen; Janeth och Ingemar Säfsten i Skarda, Västerbotten samt till Roy och Gage, Bayeux.

Jörgen Stenberg
Samklang, 2023
Ljudverk (9.45 min)

I ett poetiskt ljudverk skapar jojkaren, berättaren och renskötaren Jörgen Stenberg en bild av vad som är en helig plats inom kristendomen, och kontrasterar den sedan mot platser i naturen som är heliga för honom själv och inom samisk religion. Genom tal och jojk förmedlar han en kritik mot dem som tar sig rätten att definiera vad som är – och inte är – en helig plats, vilket får stora konsekvenser för bevarandet respektive förstörelsen av dessa platser.

Jörgen Stenberg är en umesamisk jojkare, kulturarbetare, muntlig berättare och renskötare, verksam inom Malå sameby. Han samarbetar ofta med föreningar, kulturinstitutioner, konstnärer och filmmakare. Bland annat hörde vi hans jojk i Carola Grahns installation Vidderna ropa på Bildmuseet 2014, och han medverkade som jojkare i filmen Sameblod. Han har själv släppt soloalbumet Vuöllieh (2013) och han har vunnit Sámi Grand Prix, den samiska melodifestivalen, två gånger: 2014 och 2022.

Lena Ylipää
Arv, 2024
Teckning på vägg, text i häfte

I Arv reflekterar Lena Ylipää över vad det innebär att hon och hennes syster har ärvt sin barndoms ”fika- och täljaskog” och därmed har uppdraget att förvalta den. Vad betyder den här platsen för dem? Och hur ska de förhålla sig till traditioner och till framtid?

I en storskalig väggteckning möter vi konstnären och hennes syster i skogen, dessutom två ”systertallar” som tar plats med sina stammar, grenar och vrilar. Delar av landskapet omkring dem är uppbyggda av handskrivna textrader. I ett texthäfte som hör till verket formulerar konstnären sina tankar under ett besök i skogen. Hon skriver om skogens tidsperspektiv som skiljer sig så markant från människans. Hon skriver om att lära känna sin skog. Hon frågar sig hur det är möjligt att äga en skog, och vilka känslor det väcker. Hon skriver om ett slags modernt baggböleri när företag som vill använda marken till något annat, utan förståelse för platsens olika betydelser, med sina förfrågningar rör upp känslor och skapar konflikter.

Lena Ylipääs konstnärskap utgår från en plats i norra Torne-dalen, ifrån dess historia och samtid. Hennes verk utspelar sig mellan skogar och gruvhål, mellan nationalstat och mång-språkighet, i vardag, i traditioner och i skeenden. Ylipää arbetar huvudsakligen med teckning. Det innebär ett sätt att grundligt se och beskriva, såväl de små detaljerna som de större händelseförloppen. Det noggranna tecknandet lämnar tid och utrymme för tanke, som också blir till text. Sökandet efter en linje ger nya insikter som formuleras i ord under arbetet.

Lena Ylipää har en masterexamen från Konstfack och har de senaste åren bland annat ställt ut på Havremagasinet i Boden, Konsthallen i Luleå och Skissernas museum i Lund.